... var en stormig o regnig söndag i oktober. Värkarna började kvällen innan och vid två tiden på natten trodde vi att det var dags att åka in. Men efter en dusch o 2 alvedon stannade allt av. Vilken besvikelse. Men vid niotiden på förmiddagen var det dock i full gång igen, då hjälpte vare sig värme eller piller och det blev snabbt under 3 minuter mellan värkarna - nu var det bråttom!
In i bilen med 400 väskor o pinaler. Genom SPÖREGN o vattensamlingar på E4:an. Henrik var tvungen att försöka köra säkert samtidigt som jag satt o flämtade bredvid. Antingen skrek jag "kör om" eller om det kom ett gupp "för fooooort". Det började kännas som om barnets huvud tryckte på ganska kraftigt. Väl framme kunde barnmorskan konstatera att jag var öppen 10 cm. BRA JOBBAT sa hon. Hallelulja tänkte jag - både för att jag var öppen så pass mkt och för att jag han in...
Sedan följde 3 timmars värkbete för att den sista kanten skulle komma över barnets huvud. Henrik höll lustgasmasken och masserade ryggen under värkarna och assisterade med saft, nyponsoppa eller Kit Kat emellanåt. Lite olika sköterskor o BM kom in under tiden eftersom min BM blivit tvungen att göra ett akut kejsarsnitt. När hon kom tillbaks o kanten fortfarande inte var helt utplånad tog hon saken i egna händer i tryckte den resolut bakåt. OUCH!
Klockan var nu halv två och det var dags för skiftbyte o efter det så hade jag samma sköterska o en BM hos mig nästan hela tiden vilket kändes väldigt bra. Vid tre startade krystvärkarna. Lustgasens tid var förbi eftersom jag var tvungen att jobba igenom värkarna. Efter ett tag sa BM att mina värkar inte var tillräckligt starka och att det eventuellt behövdes värkstimulerande dropp eller sugklocka. Strax innan 4 började de se lite oroligt på monitorn som registrerade barnets hjärtslag o sa att nu e det dags att hon kommer ut. Det kom in ytterligare en BM som skulle sätta droppet men då tänkte jag att HELVETE HELLER nu ska hon ut!
Jag tog i för kung o fosterland - dom fick skrika åt mig att andas o Henrik berättade att min näsa blev aldeles svart av ansträngningen. Jag har alltid trott att det var lite överdrivet att kvinnor skriker så högt under krystningen o att jag nog skulle trycka på med ett sammanbitet lugn - GLÖM DET!! Vi snackar djuriskt beteende här som inte går att kontrollera. 2 sådana JÄTTE krystningar o sen kom hon ut!! Plopp... VILKET MIRAKEL. Hon var röd o skrek på en gång vilket jag blev själaglad över att höra !! Hon kom direkt upp på min mage o vi bara njöt av henne. Henrik fick klippa navelsträngen o efter 10-15 minuter kom efterbörden ut - utan att jag behövde göra någonting... Hoppsan - brydde mig inte så mkt om att BM visade upp den slemmiga klumpen utan förhörde mig bara om den såg bra ut och om allt var ute - "Ja, det var den". Fine - fokus åter till det som verkligen betydde något = LINNÉA!! BM lade babyn tillrätta mot bröstet o hon började snutta på en gång o tog även tag i pappas finger - vilken lycka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar