Hoppehästen

Varje gång jag rider nu ser jag till att det finns ett (eller flera) små hinder uppställda. Våran häst ÄLSKAR nämligen att hoppa. Det är det absolut bästa han vet. Så om han får hoppa ett litet hinder eller två så blir det så mycket lättare att få honom att gå I rätt bjudning och göra alla “trista” dressyrövningar som vi brukar göra.

Själv hoppar jag inte över 80 cm just nu, men syrran och vår medryttare hoppar betydligt högre. Här är några fina bilder från I våras när Kajsa tävlade hoppning.

Idag stog det hopplektion på schemat. Inte högre än 80 cm som sagt men OJ så roligt vi hade! Kombinationer, murar och “smal” hinder. Jag fick vara draghjälp åt de mer skrajsna hästarna (och ryttarna) och det gör mycket för självförtroendet. Q bjöd på alla hinder som om de vore 1,10 minst så det blev ordentliga språng. Annars kan han lätt bli lite lat när han tycker att hindren är för låga och inte lyfta på hovarna ordentligt. Men så var inte fallet idag – idag var vi BÄST. Vi avslutade med en bana på MIN begäran. Annars brukar jag lätt fega ur och avsluta tidigt “man ska sluta när det går bra”. Men idag var han så jäklarns på hugget att jag passade på att kräma ut det sista ur både mig och hästen. Det här kommer jag leva på läääänge. Tack snälla farfar för barnpassningen