Inte så elit

Igår var det dags för dagislämning igen. Kvällen innan fick en långdragen läggning, Nea var väldigt uppspelt över allt som hänt så det är inte så konstigt. På morgonen bytte vi barn. Henrik, som sovit större delen av natten hos Nea fick gå och lägga sig med törnrosan Agnes och jag fick en mysmorgon med Nea. Skönt! Planen var att jag skulle lämna själv, precis som vi gjort de senaste veckorna, för att allt skulle vara så “vanligt” som möjligt. Tyvärr har det varit väldigt stökigt på dagis den senaste veckan, många nya småttingar som går runt och grinar och är ledsna när vi kommer och ska lämna (vi har testat olika lämningstider och det spelar ingen roll). Så jag räknade med tårar. Vad jag INTE räknade med var MINA tårar!! Mitt i all “det här går ju så himmla bra” iver så glömde jag bort att jag har tusen och en hormoner i kroppen efter förlossningen och att man har VÄLDIGT lätt till tårar.

 

Redan i kapprummet när Nea inte ville ta av sig skorna märkte jag att det här skulle bli jobbigt att stå emot! När sen en vilt skrikande ocvh fäktande liten pojke kom utrusandes och skulle sätta på sig stövlarna och följa med sin pappa hem igen var det kört. Jag grät (i smyg), Nea grät, pojken STORTJÖT, pappan försökte lämna över och fröken försökte trösta. Jag lyckades få med Linnéa in på dagis och lugnade ner mig själv och henne igen. Gjorde alla vanliga rutiner, packa upp väskan med Flamman (dagismjukdjuret), fylla på vatten i nappflaskan (trösten när man går) och hänga upp jacka mm. Sen blev det såpbubblor med fröken och sen fick jag lämna en gråtandes Nea. Själv grät jag igen redan i kapprummet, fy bubblan. Skulle vinka utanför fönstret och se glad ut – Jo Tjena!

 

Så nu får Henrik lämna till mitten på nästa vecka när jag ska försöka ta över igen, hoppas att hormonerna har lagt sig till dess…